I hopp?

Tro det eller ej men jag lever fortfarande trots det ångestfyllda telefonsamtalet. Som väntat hade hon inte fått reda på något nytt och sa att hon skulle meddela mig när hon fått det och jag gav hennes mormors telefonnummer. Tänk så glömmer hon det? Jag måste ju verkligen ha detta jobbet.

Nu när allting bara banar neråt vill jag att ni kommenterar detta inlägget och säger två saker som gör er lyckliga. Jag vill kunna hitta lyckan själv i vardagen, dock är det ganska svårt utan hjälpmedel - t.ex asiatiska kärleksdramor som sätter fart på endorfinerna som gör mig sjukligt glad. När jag börjar skolan kommer jag inte ha tid att titta på de och jag kommer förbjuda mig själv för jag vet att jag kommer hamna efter i skolan om jag ger mig in i den overkliga världen. För att hitta vardagslyckan tror jag att i alla fall jag borde lära mig uppskatta de där små sakerna i livet. Något jag verkligen tar förgivet... Jag var just påväg på att klaga på att jag klagar men nu klagar jag ju ändå? Vilken djävulsk cirkel.

Detta leder ingen vart och det gör inte Brott & Straff heller - därför ska gå och läsa den nu.