Besviken

Jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu är jag bara besviken, arg och trött.

Mormor och jag har länge pratat om min vilja att studera i Kanada, vilket jag också planerar att göra. Problemet är bara att min mormor vill att jag ska studera i Sverige för hon vill vara säker på att jag blir något en dag, etc. VARFÖR skulle jag inte bli något om jag studerar i Kanada och har en internationell exam... VA? Seriöst, det är så mycket bättre och öppnar så många fler dörrar till framtiden. Jag är helt säker.

Min mormors syster och mormor pratade idag. Mormors syster bor i Kanada, Vancouver. Om jag i framtiden studerar där kommer jag såklart att bo hos henne, vilket spelar en stor roll i detta... Medan de pratade satte mormor på högtalaren på telefonen så att jag skulle kunna höra vad hon sa;

"Säg bara jaja tills det kommer till kritan. Då kommer hon ha skaffat pojkvän, jobb och velat börja studera där i Sverige. När hon ser priserna här kommer hon tänka om. De internationella studenterna betalar tre dubbelt, vilket bara kineserna kan göra. Hon kommer inte komma hit och jag kan ju inte säga det till henne nu. Barnet kommer ju tro att hennes mormors syster inte vill ha henne här."

Det var ju... Väldigt uppmuntrande att höra, ja. Not. Jag måste härifrån, nu, nu, nu, nu, nu. För varje sekund som går känns det bara som att jag slösar bort mitt liv. Det finns inga möjligheter här. Visst det finns ett bigass universitet med utbyten och allt, men om jag börjar på universitet här kommer jag inte ha NÅGON motivation och jag kommer aldrig komma bort härifrån. Det är något jag aldrig skulle klara av. Sådan här skit får mig att inte kunna sova på nätterna och jag är så patetisk att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Dilemma.

Är det verkligen så att jag aldrig är nöjd eller är det helt enkelt ett faktum att denna staden bara njuter av att äta mig långsamt?