Jag är nog faktiskt sämst i världen på att uppdatera min blogg.
Mamma och jag var i Borås de sista dagarna i april. Mest för att min mor skulle träffa en gammal klasskamrat hon inte träffat på 15 år p.g.a kriget i forna Jugoslavien. Hennes familj var jättetrevlig och jag var riktigt depp när jag åkte hem för det var så himla bra hos dem och jag trivdes där. Även om vi bara stannade där under en helg! I deras hade de en bränd CD-skiva som spelade skitbra bosnisk musik. Eller ja, i alla fall en låt som jag blev riktigt förälskad i. När jag kom hem försökte jag ladda ner den men jag hittade den inte och medan jag laddade ner annan bosnisk musik för att ge det en chans upptäckte jag ett JÄTTEBRA band - Divlje jagode! De spelar lite oldschool-rock och en den blev direkt en låt jag loopade. Namnet på den är "Jedina moja". Zdravko Colic's låt med samma namn är också riktigt bra! Verkar som att låtar med det namnet helt enkelt är bra, haha nä men. Jag fick även upp ögonen för Bijelo Dugme! Snacka om skevt. Jag har alltid avskytt balkan-musik och på senaste tiden har jag lyssnat mer på den sortens musik än på Dir en grey. Nåväl, det kanske är för att jag försöker bli lite balkanizerad då jag ska till Serbien snart (låt oss hoppas att det är så).
För att trösta min "depression" började jag titta på Miami Ink. Ett tag var jag så inne på det att jag var påväg att köpa ett tattoo-kit för att lära mig tatuera. Det är helt insane hur besatt jag kan bli av något på så kort tid och sedan släppa det lika fort! Det är en av de saker jag ogillar mest med mig själv, huuur jobbigt som helst... Nåväl, jag ska tatuera mig någon gång i framtiden, det är en sak som är säker.
Kerstin och jag såg en film som kom att bli en av mina absoluta favoritfilmer -Bin jip. Det är väldigt få repliker i den och huvudrollerna säger inget överhuvudtaget. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att gilla den men den var en riktigt underbar känsla när jag hade sett den. Under flera tillfällen i filmen kändes det så äkta liksom... Vet inte hur jag ska förklara? Men typ som att man är med i filmen nivet. När man ser en film med få repliker tänker de flesta "
fan vad sugigt" men just denna var riktigt riktigt bra. För det kändes som att man förstod mer om de inte sa något. Äh, jag låter ju helt bäng! Ni får se den och säga vad ni tycker i alla fall.
Dir en grey spelade på hide's memorial summit nyligen. Redan några dagar efteråt var det uppe på youtube! Därför tog jag mig äran att sitta och titta, gråta lite och få riktig jävla abstinens efter dom. Det känns verkligen som att de inte varit i Europa på 15105195039312401 år! Nyligen sa ju Kaoru i en intervju att brittiska fans ska förbereda sig för att de kommer inom en snart framtiden och att de ska announca ett nytt album snart. Alla dessa saker känns så jävla långt borta just nu... Men jag vet att de när de announcar allt så kommer saker känns så sjukt nära även om de announca albumet eller spelningarna 5 månader innan eller något!
Alla nationella prov förutom matte B:n är gjorda. Jag fick VG i matte A och är helt överlycklig! Engelskan fick jag MVG på och det mesta rullar på. Det blir nog ingen hiatus som väntat ändå. Jag ska bara fortsätta jobba på och vara online samtidigt. Dock måste jag börja öva på matte B-provet snart... *ler ångest*
Förra veckan var jag i Köpenhamn med Geografiklassen. Det var hur mysigt som helst och vädret var riktigt fint. Solen lyste jättestarkt och jag fick bängaste bonnabrännan ever! Siri, jag, Kicki och Manda hyrde cyklar och cyklade runt Köpenhamn! Vi svängde även till Christiania. Det stället ska jag flytta till när jag går i pension, seriöst! Måste bara jobba på det där med att bli pundare också, haha. Siri blev erbjuden hasch när vi var i Christiania, fetaste ironin alltså. Hursomhelst var den dagen riktigt trevlig!
David fyllde 17 i onsdags och jag gav honom ett sånt där ank. Det är en symbol från Egypten som ger en tur, fast bara om nån annan ger den till en. Så det var ett ank-smycke i ett silverhalsband som han har på sig nu. Han verkade i alla fall bli glad över presenten vilket är bra, antar jag?
På sistone har jag börjat titta nåt enormt på jdramor. Helt sjukt! Jag har alltid tyckt att sånt är aspatetiskt. Men nu sitter jag istället här själv ända in på morgontimmarna och glor på Hana Yori Dango! Jag såklart klart 1 litre of tears igår. Kan med stoltheten i mitt hjärta säga att jag aldrig gråtit så mycket till något som jag gråtit till den tv-serien. Om ni ska se nån jdrama så ska ni se den. Man lär sig verkligen uppskatta livet efter att man sett den...
"1 Litre no Namida (1リットルの涙, 1 Rittoru no Namida?, lit. "1 Litre of Tears"; also called A Diary with Tears or A Diary of Tears) is a dramatic tragedy diary written by Aya Kitō (木藤亜也, Kitō Aya?, July 19, 1962 - May 23, 1988) published after her death. The diary, a true story based on her own life, was originally written in first person. It is about a girl coping with her teenage life along with a degenerative disease. She keeps a diary of not only what she does but how she feels and the hardships she must endure.
Aya Kito was diagnosed with a disease called Spinocerebellar ataxia when she was 15 years old. The disease causes the person to lose control over their body, but because the person can retain all mental ability the disease acts as a prison. Aya discovers this disastrous news as the disease has already developed. There is no cure."
