Förvarning: Detta inlägget innehåller endast fjantiga klagomål. Det finns en stor risk för att Du blir irriterad på mitt fjanteri, därför varnar jag dömande läsare på förhand.
Blä, blä och blä igen. Roligt att jag sitter och antecknar saker från boken om Italiens fascism. Kinas kommunism var ändå intressant, men detta är bara outhärdigt. Jag ska dock ta en promenad om några minuter och rensa huvudet lite.
De kommande dagarna kommer inte vara så himla roliga. Kommer helt enkelt bli - övningskörning, plugga historia, läsa Brott & Straff, läsa i trafikboken. Gud, mitt liv är både pest och pina dessa dagar. När Ida kommer hem från Marie ska vi plugga matte... Ugh! Är det inte meningen att lov ska vara avslappnande och roliga? Detta lovet har jag fått ångest så fort jag vaknat efter tio och jag har fått ångest om jag inte pluggat. Livet kommer väl inte alltid vara såhär - eller? Just nu känner jag bara för att åka någonstans långt bort bort booort härifrån och aldrig komma tillbaka. Minnena från Kanada gnager och de vänner jag tycker mest om kommer inte hem på ett bra tag - Nina och Kiri. Sedan har jag väl en del att skylla på "It started with a kiss". Jag har någon sorts "post-too-good-love-drama-illness".
När skolan börjar kommer allt bli rutinmässigt igen, jag hatar rutiner? Det enda som är en lysande stjärna på mitt himmel just nu är att jag ska börja på dans. Men jag vågar inte ha några förhoppningar i tron om att jag kommer bli besviken. Jag har inget som riktigt motiverar mig, det känns för avlägset och dimmigt. För att addera en paradox i detta kan jag ju säga att jag är en sådan som HATAR människor som klagar. Men det slutar alltid med att jag själv klagar!
Kan inte någon vara snäll och ge mig en biljett till ett ställe som inte påminner om denna misären och aldrig låta mig åka tillbaka hit?
1 kommentar:
Fan, AnaBanana <3 Jag vet precis vad du menar. Man blir så trött på alla som bara klagar på hur jävla sorligt livet är, hur mycket som suger och så. Men sedan så kan man inte hjälpa att göra det själv och då blir allt bara ännu sugigare även om man var tvungen att klaga lite, för att man känner att man håller på att bli ngt emo-liknande självmords-fjortis hehe...sorry jag är bra på att babbla =)
Allt jag ville säga sötis Ana är att jag saknar dig sjukt mkt med. Du har blivit en av de personer som betyder mest för mig. Och jag kommer alltid finnas här för dig när du vill klaga. Även om det är "post-too-good-love-drama-illness", mkt läxor eller bara allmänt.
Jag önskar att jag var bättre på att vara positiv och muntra upp folk...
I hate rutiner too >_<** they suck the life out of life.
Skicka en kommentar