Musik som aldrig blir dålig

Har ni någonsin varit med om att ni gillar ett band jättemycket och lyssnar på de väldigt mycket i vissa perioder och väldigt lite i vissa? Jag antar att de flesta har det. För mig är Pink Floyd ett sådant band. Jag avgudar deras musik och hur de skapat en sådan stor mentalitet runt den. Den slutar aldrig att överraska mig och jag tröttnar aldrig på den. Men ändå blir det att jag ibland lyssnar på de mer än jag lyssnar på självaste Dir en grey. Fast det händer likaså att jag lyssnar på de mindre än typ, Brittan? Nej men ni fattar. En sak är i alla fall säker, detta är ett band som nått mitt hjärta och aldrig kommer suddas ut ur det. Pink Floyd.

Jag kan sitta en hel dag och bara lyssna på de tre delarna av Another brick in the wall. Utan att göra något annat, bara sitta vid datorn och glo in i skärmen. Man blir nästintill paralyserad och helt grymt lugn. Borde fråga Leo om jag får låna hans The Wall DVD, är så sugen på att se den!

En annan låt jag börjat hypa helt sjukt mycket IGEN är "Art of life" med X Japan. Den är också en sådan låt man aldrig tröttnar på. Jag älskar faktumet att den är ett konstverk OCH en låt, precis som Macabre av Dir en grey. Hur jobbig och gnällig Toshis röst än låter tänker man inte på det i den låten, det liksom passar in så himla perfekt. Lyriken är likaså den ett mästerverk.

"Through my eyes
Time goes by like tears
My emotion's losing the color of life
Kill my heart
Release all my pain
I'm shouting out loud
Insanity takes hold over me"